Senaste dagarna har hans ryggsäck följt honom. Troget. Hand i hand. Som en god vän. Men så stod väskan där. Framför mig. Ensam. 

Som en skugga över vårt liv. Droger.

Oron. Ständigt närvarande. Aldrig frånvarande. Jag ser på honom. Minns honom som liten. Glad. Nyfiken. Pratglad. Snäll. Omtänksam. Skämtsam. Var tog han vägen?

På vår gata. Fram och tillbaka. Utanför vårt hus. De letar efter mitt barn.

Återigen. Det är ingen vacker syn. Att se honom. Mitt barn. Påverkad. Kan knappt prata. Gå. Tungan åker. In. Ut. Vita avlagringar kring hans torra mun. Ögonen är röda. Pupillerna. STORA. Det rinner tårar från hans ögon. Blek. Grå. Jag förstår inte.

Han kom hem. Full. Idag. På en tisdag. Missbruket tar aldrig ledigt. Nu håller oron mig vaken. Som att sova på spikar. Vassa. Rostiga.

Gång på gång. Han missbrukar. Mitt förtroende. Är det så här mitt liv ska se ut?

Jag är inte lat. Jag är förlamad. Av sorg. Ibland drunknar jag. Men väl där. Under ytan. Drar du upp mig. Gång på gång.