Jag oroar mig. För mitt barn. Tänk så dör han. Gud. Om du finns. Därute. Rädda honom. Låt honom leva.

Jag vågar inte. Tänka på dig. Men trots det så tänker jag. Det blir ett virrvarr av känslor. Och då är det lätt att gå vilse. I sig själv. Klandra den man var. Och är. Ifrågasätta sig själv, som människa. Ledde jag dig in i mörkret.  Var jag den som fick dig att falla. 

Inför varje ny arbetsdag tänker jag, imorgon sjukskriver jag mig. Men när morgondagen kommer går jag plikttroget till min arbetsplats. Samtidigt som mitt inre skriker till mig. Jag hör men lyssnar inte. Men jag känner. Skriket inom mig. Sorgen som fyller mig alltmer. Hans återfall torterar mig. Imorgon går jag till jobbet. Igen.

Jag är så orolig. Gud. Vaka över honom.

Jag är arg. På dig. För dina val. Du borde veta bättre. Bättre än droger. 

Efter tre månaders tystnad. Att få höra hans röst. Det yttersta beviset för att han lever. Han lever. Tiden som gått. Att inte veta. Det är att långsamt dö. Att tyna bort av sorg. Där är det mörkt.