Inne i mitt huvud. Där är det inte lugnt. Känns som hjärnan ska explodera. Kan inte tänka. Kan bara känna. Ångest. För den jag är. Vad är det för fel på mig? 

Det du säger. Men inte till henne Ord som tystnar när hon närmar sig. Förväntas hon förstå.  Och förändra sig. Utan ord. Klumpen i magen. Den som gror. Växer.  Ångesten som vill explodera ut i tårar. Hjärtat som slår. Snabbt. Tankarna som utdelar slag mot hennes inre. Blåmärken som inte syns.  Respekten som saknas. Du behandlar människor. Illa. 

Din instagram. Bilder ifrån det förflutna. Jag reser tillbaka. I tiden. Tillbaka till rädsla. Oro. Ångest. Sorg. 

När stormen lagt sig. Gror en oro. Inom mig. Ett uppror närmar sig. Mitt inre vill veta. Vem är jag. Vem är hon som är jag. Vem. 

Jag har gått vilse. I livet. I mig själv. Jag vet inte vem jag är. Vem jag försöker att inte vara. Vem jag sprungit ifrån ett helt liv. 

Jag oroar mig. För mitt barn. Tänk så dör han. Gud. Om du finns. Därute. Rädda honom. Låt honom leva.

Jag vågar inte. Tänka på dig. Men trots det så tänker jag. Det blir ett virrvarr av känslor. Och då är det lätt att gå vilse. I sig själv. Klandra den man var. Och är. Ifrågasätta sig själv, som människa. Ledde jag dig in i mörkret.  Var jag den som fick dig att falla. 

Inför varje ny arbetsdag tänker jag, imorgon sjukskriver jag mig. Men när morgondagen kommer går jag plikttroget till min arbetsplats. Samtidigt som mitt inre skriker till mig. Jag hör men lyssnar inte. Men jag känner. Skriket inom mig. Sorgen som fyller mig alltmer. Hans återfall torterar mig. Imorgon går jag till jobbet. Igen.