Det regnar ute, det är december månad och det regnar ute. Regnar. Jag var tvungen att förtydliga det. Tillika känns det fridfullt, smattrandet utanför. Vattnet som faller till marken. Jag tänker på tårar. Igentligen borde jag sova nu men nätterna blir bara längre för mig, ingen ro, ingen sömn. Jag vakar. Tänk att så många tankar kan samlas samtidigt, trängseln är ett faktum. Jag gråter.

Jag ringde, frågade, var är du? Men redan innan frågan var ställ visste jag. Jag vet. Jag känner mitt barn. Han säger att han älskar droger. Jag undrar varför. Det finns så mycket vackert att älska. Droger är inte vackert. Han säger att han vill sluta, att han försöker. Vi stöttar. Men vi hamnar alltid här. Älska dig själv. 

Det jag känner är skuld. Jag känner mig skyldig. Det bara måste bara mitt fel. Mitt fel. Så mycket som jag kunde gjort annorlunda. Men jag passerade förbi. Förlåt. 

Om du bara visste vad jag uppskattar att du finns. Jag har fått en ventil. Du. Jag har så svårt för att uttrycka mig, svårt för att visa vad jag igentligen tycker, tänker, känner. Istället för att gråta blir jag tyst. Istället för att prata drar jag mig undan. Istället för att vara den jag är blir jag rädd. Jag vill inte vara rädd längre. Det är tur att du finns. Tack.

Han kämpar. Och vi kämpar för hans skull. Det finns inga genvägar, en dag i taget. Han är inte ensam. Ge inte upp.

Jag minns när jag var liten, då skrev jag till dig. Du var rosa och glittrade. Och du bar mig. Trettio år senare söker jag tillflykt i en blogg, 2000 talets dagbok. Du får återigen bära mig. GodNatt