De sover. Han i sin säng. Hon på soffan. Hon var glad när hon kom. Sen blev hon ledsen. Jag såg sorgen i hennes ögon. Och jag vet hur det känns. Att älska.

I mitt huvud. Tankarna. Kan inte tänka färdigt dem. De springer. Jag springer efter. Kan inte fånga dem.

Jag krymper som människa. Känner mig liten. Maktlös. Ensam. Stressen växer. Inom mig. Jag bär på en tung ryggsäck. Mår inte bra.

Återigen en sömnlös natt. Jag vill sova men kan inte. Tankarna spökar. Och dom skrämmer mig. Håll min hand i natt.  

Julen närmar sig, jag älskar julen. När familjen samlas. Och skratten ekar. Regnet har upphört nu. Somnar med hopp om en fridfull jul.

Det regnar ute, det är december månad och det regnar ute. Regnar. Jag var tvungen att förtydliga det. Tillika känns det fridfullt, smattrandet utanför. Vattnet som faller till marken. Jag tänker på tårar. Igentligen borde jag sova nu men nätterna blir bara längre för mig, ingen ro, ingen sömn. Jag vakar. Tänk att så många tankar kan samlas samtidigt, trängseln är ett faktum. Jag gråter.

Jag ringde, frågade, var är du? Men redan innan frågan var ställ visste jag. Jag vet. Jag känner mitt barn. Han säger att han älskar droger. Jag undrar varför. Det finns så mycket vackert att älska. Droger är inte vackert. Han säger att han vill sluta, att han försöker. Vi stöttar. Men vi hamnar alltid här. Älska dig själv. 

Det jag känner är skuld. Jag känner mig skyldig. Det bara måste bara mitt fel. Mitt fel. Så mycket som jag kunde gjort annorlunda. Men jag passerade förbi. Förlåt.