Dagar går. Veckor. Men han duschar inte. Byter inte kläder. Han är. Blek. Grå. Smutsig. Luktar illa. Frånvarande. Ser trött ut. Han finns. Men ändå inte. Intalar mig själv att jag borde vara glad. Han lever ju. Men. Vad är detta för liv?

Polisen ringde. Proverna som togs på honom visade inte spår. Av spice. Jag förstår inte hur en drog. Kan vara osynlig. Så fortsätter vi leka kurragömma. Igen.

Jag hörde en man tala idag. Om hur livet som missbrukare kan vända. Förändras. Genom gud. Jag fångades av hans ord.

Det är skönt att få avsluta dagen. Hemma. I lugn och ro. Ta på sig morgonrocken. Lägga sig på soffan. Och bara få vara. Men det går inte. Inte hemma hos oss. Här avlöser den ena den andra. Här visar vi ingen hänsyn. Respekt. Kärlek. Här blir man överkörd. Gång på gång.

Idag åt vi frukost. Tillsammans. Där satt vi och pratade. Skrattade. Som om ingenting hänt. Som om livet var som det alltid varit. Där fanns ingen oro. Sorg. Rädsla. Där fanns inga droger. För ett ögonblick kändes livet bekymmers fritt.

Livet är skört. Han är skör. Jag är skör. Vi är sköra. Blåser det upp till storm. Så faller vi.

Varje dag känns som den sista. Den sista dagen då jag ser honom. I livet. Jag vill vinna tid. Få honom att leva. Lägre. Överleva. Men drogerna är starkare än en mors kärlek till sitt barn.

Senaste dagarna har hans ryggsäck följt honom. Troget. Hand i hand. Som en god vän. Men så stod väskan där. Framför mig. Ensam. 

Som en skugga över vårt liv. Droger.