Om du bara visste vad jag uppskattar att du finns. Jag har fått en ventil. Du. Jag har så svårt för att uttrycka mig, svårt för att visa vad jag igentligen tycker, tänker, känner. Istället för att gråta blir jag tyst. Istället för att prata drar jag mig undan. Istället för att vara den jag är blir jag rädd. Jag vill inte vara rädd längre. Det är tur att du finns. Tack.

Han kämpar. Och vi kämpar för hans skull. Det finns inga genvägar, en dag i taget. Han är inte ensam. Ge inte upp.

Jag minns när jag var liten, då skrev jag till dig. Du var rosa och glittrade. Och du bar mig. Trettio år senare söker jag tillflykt i en blogg, 2000 talets dagbok. Du får återigen bära mig. GodNatt