Ibland. Då jag minst anar det. Utan förvarning. Då kommer ilskan. Pang. Som ett getingstick. Jag vet att det är fel. Förlåt.

Idag. Igår. Imorgon. Varje dag. Samma sak. Jag börjar kunna den nu. Sången om ingenting. Ingenting som någonsin blir bra. Ingenting.

Jag är arg. Arg på lögnerna. Arg på situationen. Arg på drogerna. Arg på honom. Arg på hans val. Jag är så arg att jag gråter. Arg.

På andra sidan väggen. Finns han. Lyssnar. Tänker. Jag vill inte att han ska dö. Jag vill att han ska leva. Lycklig. Länge. Dom förbannade drogerna. Se vad de gjort. En familj i spillror.

Jag gör allt för att rädda honom. Men snart. Jag förlorar honom.

Hans mobil låg på sängen. Det kom ett meddelande. Jag läste. Det var en arg röst som gömde sig bakom raderna. Monstret vill ha sina pengar. Ikväll. Livet är inte vad det var. Det är för evigt förändrat.

Han log. Det var längesen jag såg honom le. Han har en dagbok. Ett block där han skriver ner sina tankar. Precis som jag har dig. Men hans tankar är mörkare än mina. Han skriver att han inte vill leva. Att hans familj är det som står i vägen. För döden. Han lever för vår skull. Jag lever med vetskapen att jag står i mellan han och döden.

Söndag kväll. Han sover fortfarande. Jag undrar. Lever han. Ska jag knacka på dörren. Öppna den. Lyssna efter hans snarkningar. Ja. Jag måste.