Oron. Ständigt närvarande. Aldrig frånvarande. Jag ser på honom. Minns honom som liten. Glad. Nyfiken. Pratglad. Snäll. Omtänksam. Skämtsam. Var tog han vägen?

På vår gata. Fram och tillbaka. Utanför vårt hus. De letar efter mitt barn.

Återigen. Det är ingen vacker syn. Att se honom. Mitt barn. Påverkad. Kan knappt prata. Gå. Tungan åker. In. Ut. Vita avlagringar kring hans torra mun. Ögonen är röda. Pupillerna. STORA. Det rinner tårar från hans ögon. Blek. Grå. Jag förstår inte.

Han kom hem. Full. Idag. På en tisdag. Missbruket tar aldrig ledigt. Nu håller oron mig vaken. Som att sova på spikar. Vassa. Rostiga.

Gång på gång. Han missbrukar. Mitt förtroende. Är det så här mitt liv ska se ut?

Jag är inte lat. Jag är förlamad. Av sorg. Ibland drunknar jag. Men väl där. Under ytan. Drar du upp mig. Gång på gång. 

Ingen orkar bråka. Hur länge som helst. Men jag försöker sluta. Bråka.

Älskade barn

Det finns så mycket jag vill säga. Till dig.

Men mina ord når inte fram.

Snälla.

Lyssna.

Det jag vill säga till dig är att jag är ledsen. Ledsen för att jag inte var en bättre mamma.

Men du ska veta att jag gjorde mitt bästa. Med de förutsättningar jag hade. Med vad jag kände till då.

Livet har inte varit lätt. Det har många gånger varit svårt. Och jag har fått kämpa. Men jag har alltid sett till ditt bästa.

Förlåt.

Jag kan bara hoppas att du vet vad du betyder för mig. Du är mitt allt. Jag älskar dig.

Du ska veta att jag är rädd. Rädd för att förlora dig. Till drogerna.

Varje kväll. Varje morgon. Min sista och första tanke.

Det är du.

Så många tårar. De kommer alltid nya.

Var rädd om dig själv / din mamma