Jag är så orolig. Gud. Vaka över honom.

Jag är arg. På dig. För dina val. Du borde veta bättre. Bättre än droger. 

Efter tre månaders tystnad. Att få höra hans röst. Det yttersta beviset för att han lever. Han lever. Tiden som gått. Att inte veta. Det är att långsamt dö. Att tyna bort av sorg. Där är det mörkt. 

Det finns inte ord som kan beskriva känslan. Den finns där. Men ord räcker inte till. Jag har levt så länge i skuggan. Av döden. Levt med rädslan. Fruktan. Varje dag. Dör du så dör jag. Så lev, för oss. För dig. Din syster. Mig. 

Drogerna har än en gång satt sina sylvassa klor i honom. Jag vet inte när. Eller om han kommer tillbaka till oss. Han tycks vara så långt borta. I en annan värld. Någon annanstans.

Cirkusen ger sig ut på ännu en turné. Får jag be om största möjliga tystnad?

Han lever. Men hur länge orkar hans kropp innan den slutgiltigen ger upp. Jag ser på honom. Och tänker. Hur kunde det här hända oss. Hur hamnade vi här. Mina ord. Min kärlek. Når inte fram. Drogerna har byggt en mur. Den omger honom. Han är levande död.

Kommer du. Hem. Kommer du. Leva.