Längesen nu. Kan inte. Vill inte. Ingenting är bra. Han förskönar bilden av droger. Säger att alkohol är värre. Men ett beroende är ett beroende. Oavsett. När tar denna evighet slut. Drogpropaganda.

Jag vill skriva. Till dig. Om mitt liv. Men jag kan inte. Inte igår. Inte idag. Det gör för ont. Jag förtränger.

Jag vill. Men orden stannar kvar. Inom mig. Jag blir stum i hans närvaro. Jag lägger krokben på mig själv. 

Det finns föräldrar. Mammor. Pappor. Som finns. Men inte för sina barn. Det finns en pappa. Min pappa. Hans frånvaro ekar inom mig.

Jag drömde inatt. En mardröm. Vår tid tillsamans tog slut. Han dog. Alltför ofta väljer jag att lägga min energi på det han inte gör. Småsaker. Jag går förbi det han gör. Fantastiska saker. Jag ska ändra på det. För tänk om.

Jag vill flytta. Jag vill inte bo här. Huset äter upp min självkänsla. Min ekonomi. Jag räknar mina sista kronor. Samtidigt får jag höra att tiotusenkronor inte är mycket pengar. Vi lever i olika världar. Och det blir vårt fall.

Min tjurighet biter sig fast. Jag vet. Det är fel mot honom. Men jag kan inte släppa taget. Det är inte en vacker sida av mig. Jag skäms.

Du har hört den förut. Jag mår inte bra. Min familj mår inte bra. Han mår inte bra. Vill inte. Kan inte släppa taget. Om drogerna. Familjen är viktig. Men drogerna är viktigare. För honom.