Han lever. Lever. Han överlever. Denna gång. Men döden lutar i skuggorna. Väntar på att hans begär. Efter droger. Ska vakna till liv. Idag. Imorgon. Om en månad. Jag har honom bara till låns.

Tänk om. Jag kunde vrida tillbaka klockan. Se det jag inte såg. Förändra framtiden. Nutiden. Han orkar inte med. Ett liv i misär. Han orkar inte med oss. Det har gått så långt. Han ger upp.

Det är hemsk. Att bli lämnad av den man älskar. Att få höra. Det finns inga andra alternativ. Men hur kan det bara finnas ett allternativ. Ett. Hur kom han fram till det. Jag förstår inte hur han kan välja bort oss. Sin familj. Hur kan man välja bort dem man säger sig älska mest.

Det här är inte ett hem. Det är ett fängelse. Och jag är. Inlåst. Vill desperat. UT.

Nu råder det ingen radiotystnad från mig. Tankarna glöder. Jag måste släcka dem. Innan de tar eld. Jag vet varken ut. Eller in. Gårdagen ligger som en skugga över mig. Tung. Mörk. Skrämmande. Jag förstår inte. Hur han inte kan se. Inse. Sitt beteende. Det vi behöver är tid ifrån varandra. På varsitt håll. Jag behöver distans.

Oroar mig. Hur ska detta sluta. Var ska vi ta vägen. Var ska vi bo. Hur ska jag kunna resa mig. Efter detta. Bli en hel människa. Igen. Utan honom.

Väck mig. Jag måste drömma. Det här kan inte vara sant.

Jag tror att jag är en av dom. En av dem som sopar rent. Framför sitt barn. Som ser till att kusten är klar. Som håller missbruket vid liv. Jag skyddar honom. Från att få hjälp. Jag tror att jag är medberoende.